Supporternsupportern ill

Enligt Wikipedia är en Supporter en person som stödjer en organisations
verksamhet utan att direkt vara en del av den
Ofta förknippat med någon
som har ett stort engagemang för en idrottsförening.
Med åren har dock supporterbegreppet många gånger fått en negativ klang
och kommit att förknippas med läktarvåld och huliganer.
Hammarby IF Supporterklubb har ingenting med den typen av "supportrar"
att göra - vi arbetar med ett stort grönvitt hjärta för att hjälpa fram och stötta
ungdomar i ungdomsverksamheten inom Hammarby IF's många olika
föreningar.

För oss representerar
 Slas Supportern en skön bild av en Hammarbysupporter:

 

Djurgårn, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger
Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt
annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn.

Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas.
Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju
mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger
han Djurgårn. 

Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar
väl inte bättre. Men sen sa han att jag var lokalpatriot. Han mena på att bara
för att en annan var från trakterna så höll man på Hammarby. Att jag i själva
verket inte hajade fotboll. 

– Men du har ju själv sagt Djurgårn, sa jag. 
– Vadå?, sa killen. 
– Du sa ju själv Djurgårn. Och nu snackar du om att haja fotboll. För det
första snackar vi inte om fotboll. Vi talar om LAG. Lag som är roliga bara
för att dom finns. Har du som kil kutat i gräset vid Blockhusudden? 

– Nä, sa killen. 
– Det har jag heller aldrig trott, sa jag. Snacka inte om lokalpatriotism. Jag
kunde lika bra ha sagt Reimers, sa jag åt killen. 

– Reimers?, sa killen. 
– Ja just det. Mulle och Masse. Dra inte in Djurgårn i det här. 
–Är det nåt fel på Djurgårn?, sa killen. 
– Fel och fel. Det är inge fel på Djurgårn. Vi snackar inte om Djurgårn. Vi
talade om fotbollslag som vi kände för. 

– Ja och då sa jag Djurgårn, sa killen. 
– Ja och det passar inte mej, sa jag. 
Då börja han igen. Likadant. 
– Du är lokalpatriot. Det är väl inge med Hammarby. Vad är det för bra
med Hammarby? Killen börja mena på.

– Det är inge med Hammarby, sa jag. Vi snackar inte om, om det är någe
med Hammarby. Vi talar om kvalitet. Vi talar om lag som får finnas. Som
man inte blir förbannad på bara man hör namnet. Säg Karlberg, sa jag.
Eller vad fan som helst. Men inte Djurgårn. 

– Det finns väl många som håller på Djurgårn. 
– Det är klart att det finns många som håller på Djurgårn, sa jag. Vi snackar
inte om det. 

– Du sa ju Hammarby och så sa jag Djurgårn. Är inte det samma sak? 
– Samma sak. Nää, det är det förbanne mej inte, sa jag. Jag sa Hammarby
och det står jag för. Kom inte med Djurgårn. 

Jag var färdig att nita killen. Du förstår. Sen sa han nånting om att han i alla
fall höll på Djurgårn och så pös han med sin spårvagn. Där stod jag ursinnig.
Jag va så lack så jag kunde inte åka trick ens en gång. Då hade jag mördat
kondisen. Dom blårandiga! Dra åt helvete.

 

Stig ”Slas” Claesson, 1962